― 132 ―
Därmed skyndade han sin väg, och efter vad jag kan erinra mig, dröjde det tre dagar innan han åter visade sig i Commons.
Som jag icke ville lämna någonting oförsökt, väntade jag till dess mr Spenlow kom tillbaka och berättade honom nu vad som hade försiggått och antydde, att jag icke hade förlorat allt hopp om att han skulle kunna beveka den diamanthårde Jorkins, ifall han ville åtaga sig det.
»Copperfield», sade mr Spenlow med ett skarpsinnigt leende, »ni har inte känt min kompanjon, mr Jorkins, så länge som jag. Intet är mera fjärran från mig, än att vilja beskylla mr Jorkins för något slags list. Men mr Jorkins har ett sätt att uttrycka sina invändningar, som ofta missleder folk. Nej, Copperfield», tillade han och skakade på huvudet, »tro mig, mr Jorkins låter inte rubba sig!»
Jag kände mig verkligen mycket förbryllad och tvehågsen om vilkendera av dem båda som var den obeveklige, men jag såg med tillräcklig klarhet, att det fanns en orubblig hårdnackenhet någonstädes i firman och att det icke fanns något hopp om återfåendet av min tants tusen pund. I en nedslagen stämning, vilken jag erinrar mig med allt annat än tillfredsställelse, emedan jag vet att den ännu härrörde av alltför mycken tanke på mig själv (ehuru ständigt i förbindelse med Dora), lämnade jag kontoret och gick hem.
Medan jag under vägen sökte att göra mig förtrogen med det värsta och i de dystraste färger utmålade för mig själv de åtgärder vi skulle bli tvungna att vidtaga i framtiden, kom en droska körande efter mig, stannade alldeles bredvid mig och fick mig sålunda att se upp. En täck hand sträcktes emot mig genom fönstret, och emot mig log det ansikte, som jag aldrig hade sett utan en känsla av lugn och sällhet, allt ifrån det ögonblick det första gången vände sig om på den gamla ektrappan och jag satte dess milda skönhet i samband med det målade glasfönstret i kyrkan.
»Agnes!» ropade jag glatt. »Käraste Agnes, vilken glädje att se dig!»
