― 136 ―
Vi började tala om min tants förlust, och jag meddelade dem vad jag hade sökt att uträtta denna förmiddag.
»Det där var högst oklokt, Trot, ehuru välment», sade min tant. »Du är en högsinnad gosse — jag förmodar att jag måste säga ung man nu — och jag är stolt över dig, min vän. Men nog nu härom. Låt oss nu, min kära Trot och Agnes, se Betsey Trotwoods sak i ögonen och se hur den står.»
Jag märkte att Agnes bleknade, i det hon mycket uppmärksamt betraktade min tant, och min tant klappade sin katt och såg mycket uppmärksamt på Agnes.
»Betsey Trotwood>», sade min tant, »som ständigt behållit sina penningaffärer för sig själv — jag menar inte din syster, Trot, utan mig själv — hade en viss förmögenhet — lika gott hur stor, men tillräcklig att leva på, ja, mera än så, ty hon hade spart och lagt ihop en smula. Betsey köpte under någon tid obligationer för sina pengar och lånade på sitt juridiska biträdes inrådan ut dem mot inteckning i lantegendom. Det gick mycket bra och gav god ränta, till dess Betsey fick sitt kapital tillbaka. Betsey måste nu skaffa sig något annat ställe, där hon kunde placera sina pengar. Hon trodde sig nu vara klokare än sitt juridiska biträde, som då inte var en så skicklig affärsman som han varit förut — jag syftar på er far, Agnes — och så fick hon i sitt huvud att hon själv skulle sköta sina penningaffärer. Hon förde därför», fortfor min tant, »sina grisar till en främmande marknad, och en mycket dålig marknad befanns det vara. Först förlorade hon i gruvaktier och sedan i dykeriaktier — det var fråga om att fiska upp sjunkna skatter eller annat otyg», fortfor min tant och gned sig på näsan, »och så förlorade hon i nya gruvaktier och för att riktigt sätta kronan på verket förlorade hon slutligen på en bankspekulation. Jag vet icke huru högt bankaktierna stodo för en kort tid», sade min tant; »hundra procent var det minsta, tror jag; men banken låg i en annan ända av världen och gick över ända och varken kunde eller ville betala ett enda öre, men Betseys samtliga ören
