― 140 ―
med sig, var fastskruvad vid fönsterkarmen. Jag visste vem som hade gjort allt detta, därav att det såg ut som om det i all tysthet hade skett av sig självt, och jag skulle på ögonblicket ha vetat vem som hade satt mina försummade böcker i den gamla ordningen från min skoltid, även om jag hade trott Agnes vara många mil borta, i stället för att jag nu såg henne pyssla med dem och le åt den ordning, vari de hade råkat.
Min tant var mycket belåten med utsikten åt Themsen — den tog sig också ganska bra ut, då solen sken på den, ehuru den icke kunde jämföras med havet utanför huset i Dover — men däremot kunde hon icke försona sig med röken i London, vilken, såsom hon uttryckte sig, »pepprade allting». En fullständig revolution, i vilken Peggotty tog en betydlig andel, genomfördes nu i varje vrå av mina rum i avseende på bemälda peppar, och jag stod just och såg på och tänkte på huru litet till och med Peggotty tycktes uträtta med allt sitt bråk, och huru mycket Agnes uträttade utan något bråk alls, då en knackning hördes på dörren.
»Jag tror att det är pappa», sade Agnes och bleknade. »Han lovade mig att han skulle komma.»
Jag öppnade dörren och insläppte icke blott mr Wickfield, utan även Uriah Heep. Jag hade icke sett mr Wickfield på någon tid och var, på grund av vad jag hade hört av Agnes, beredd på att få se en stor förändring hos honom, men detta oaktat blev jag helt häpen över hans utseende.
Det var icke därför att han såg så många år äldre ut, ehuru han ännu alltjämt var klädd med sin gamla omsorgsfulla prydlighet, icke heller därför att en ohälsosam rodnad var utbredd över hans ansikte eller därför att hans ögon voro utstående och blodsprängda, eller därför att hans hand led av en nervös darrning, vartill jag kände orsaken och som jag hade märkt för flera år tillbaka. Det var icke därför att han hade förlorat sin forna min och hållning som en gentleman — ty det hade han icke — utan det som mest frapperade mig var, att han, ehuru han ännu bibehöll intygen om
