― 11 ―
ibland oss, men vi blevo i ett ögonblick alldeles handfallna inför hans aktningsvärde tjänare. Mr Micawber, som gnolade på en melodi för att visa att han var fullkomligt ogenerad, sjönk ned på sin stol, med handtaget på en hastigt undangömd gaffel stickande fram ur bröstet på rocken, som om han hade genomborrat sig med den. Mrs Micawber drog på sig sina bruna handskar och tog på sig en förnäm och smäktande min. Traddles for med de flottiga fingrarna genom sitt hår och stod kapprak och stirrade förvirrat på bordduken. Vad mig själv angår, var jag rent av ett litet barn vid övre ändan av mitt eget bord och vågade knappast kasta en blick på det aktningsvärda fenomen, som hade kommit, Gud vet varifrån, för att ordna mitt hushåll.
Emellertid tog han stekbitarna från halstret och bjöd omkring dem med en värdig och allvarlig min. Vi togo alla litet därav, men vår matlust var försvunnen och vi låtsade endast som om vi åto. Då vi allesammans hade skjutit undan våra tallrikar, tog han ljudlöst bort dem och satte fram osten. Även denna tog han bort, sedan vi hade ätit tillräckligt av den, dukade av, staplade upp alltsammans på serveringsbordet, gav oss våra vinglas och rullade därefter på eget bevåg serveringsbordet ut i skafferiet. Allt detta gjordes på ett fulländat sätt, utan att han någonsin lyfte sina ögon från det han hade att sköta, men det oaktat tycktes hans armbågar, då han vände ryggen åt mig, svälla av uttrycket av hans fasta övertygelse, att jag var ytterligt ung.
»Kan jag göra någonting mera, sir?»
Jag tackade honom och sade nej, men frågade om han icke själv ville ha något att äta.
»Nej, jag tackar.»
»Kommer mr Steerforth från Oxford?»
»Vad behagas, sir?»
»Kommer mr Steerforth från Oxford?»
»Jag förmodar att han kommer hit i morgon, sir; Ja, jag trodde verkligen att han hade varit här i dag. Misstaget är obestridligen på min sida.»
»Om ni skulle träffa honom före mig —» sade jag.
