NIONDE KAPITLET.
Entusiasm.
Jag började den följande dagen med en ny doppning i det romerska badet och begav mig därefter till Highgate. Jag var nu icke längre nedslagen, jag var icke längre rädd för den luggslitna rocken och kände icke vidare någon trånad efter eldiga gråskymlar. Hela det sätt, varpå jag betraktade vår olycka, hade förändrats. Vad jag hade att göra, var att visa min tant, att hennes forna godhet emot mig icke hade blivit förspilld på ett känslolöst och otacksamt föremål. Vad jag hade att göra, var att draga nytta av mina yngre dagars hårda tuktan, genom att med fast och beslutsamt mod taga itu med mitt arbete. Vad jag hade att göra, var att taga min yxa i handen och rödja mig en väg genom svårigheternas skog genom att fälla träden till dess jag nådde fram till Dora. Jag vandrade också framåt med rask fart, som om saken kunnat uträttas endast genom att gå.
Då jag såg mig på den välbekanta vägen till Highgate i ett så olika ärende mot det gamla, uti vilket jag förr hade beträtt den för mitt nöjes skull, tycktes mig mitt liv ha undergått en fullständig förändring. Men detta nedslog icke mitt mod; med det nya livet kommo nya syften och nya planer. Mödan var visserligen stor, men så var också belöningen oskattbar. Dora var belöningen, och Dora måste vinnas.
Jag råkade i en sådan hänryckning, att jag rent av kände mig bedrövad över att min rock icke redan var en smula luggsliten. Jag längtade efter att komma att fälla de där träden i svårigheternas skog under omständigheter som skulle bevisa min styrka. Jag hade stor
