Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/154

Den här sidan har korrekturlästs

― 150 ―

»Har han kommit hem utifrån?» frågade jag.

»Från Ostindien!» sade doktorn. »Ja, det har han. Mr Jack Maldon kunde inte fördraga klimatet, min vän. Mrs Markleham — ni har väl inte glömt mrs Markleham?»

Glömma den gamla soldaten! Och det på så kort tid!

»Mrs Markleham», sade doktorn, »var så orolig för honom, stackare, och därför lagade vi att han kom hem och köpte honom en liten plats i patentbyrån, som anstår honom vida bättre.»

Jag kände tillräckligt till mr Jack Maldon för att av detta meddelande kunna sluta till att det var en plats på vilken det icke var mycket att göra, men med en god avlöning. Doktorn, som under tiden promenerade fram och tillbaka med handen på min axel och sitt vänliga ansikte på ett uppmuntrande sätt vänt mot mig, fortfor sålunda:

»Vad nu ert förslag beträffar, käre Copperfield, så är det mig onekligen mycket angenämt och kärkommet, men tror ni inte att ni skulle kunna hitta på någonting bättre? Ni utmärkte er, då ni var hos oss, som ni vet. Ni har talang för en hel hop goda saker. Ni har lagt en grundval, varpå vilken byggnad som helst kan uppföras, och är det inte orätt att uppoffra er ungdoms vår på en så ringa sysselsättning som den jag kan erbjuda er?»

Jag blev åter mycket het och upprepade på ett tämligen osammanhängande sätt, fruktar jag, enträget min anhållan samt påminde doktorn om att jag redan hade valt ett yrke.

»Ja, ja, det är sant», svarade doktorn. »Det att ni redan valt ett yrke och förbereder er till det förändrar onekligen saken till någon del. Men, min käre vän, vad äro väl sjuttio pund om året?»

»De fördubbla våra inkomster, doktor Strong», svarade jag.

»Herre Gud! att tänka sig det!» sade doktorn. »Inte för att jag därmed vill säga, att arvodet nödvändigt måste inskränka sig till sjuttio pund om året, ty