― 157 ―
av snabbskrivningen konst och förmågan att dechiffrera det skrivna, med undantag av sällsynta fall var ungefär lika svårt som att förskaffa sig färdighet i sex språk, och att den med ansträngd flit möjligen kunde förvärvas under loppet av några få år. Traddles förmodade med allt skäl, att saken därmed skulle vara en gång för alla avgjord och avfärdad, men jag, som endast tyckte att det här var några riktigt höga träd att fälla, beslöt genast att med yxan i hand bana mig väg till Dora genom detta skogssnår.
»Jag är dig särdeles förbunden, kära Traddles», sade jag. »Jag ska börja i morgon.»
Traddles såg tämligen förvånad ut, men han hade ännu ingen föreställning om mitt hänryckta tillstånd.
»Jag ska köpa mig en bok med goda anvisningar att inhämta denna konst», fortfor jag, »och jag ska studera den i Commons, där jag inte har något att göra, och för övnings skull ska jag skriva upp det som talas inför vår domstol — och du ska få se, min bäste Traddles, att jag ska lära mig konsten.»
»Nå, det må jag säga», sade Traddles och gjorde stora ögon, »att jag aldrig hade någon aning om att du hade en så bestämd karaktär, Copperfield.»
Jag vet icke heller hur han skulle ha kunnat ha haft det, eftersom det var någonting så tämligen nytt även för mig. Jag lämnade nu emellertid detta ämne och bragte mr Dick på tapeten.
»Ja, ser ni, mr Traddles», sade mr Dick mycket allvarligt, »om jag bara kunde göra någon nytta — om jag bara kunde slå trumma eller blåsa någonting!»
Stackars karl! Jag tvivlar icke på att han i sitt hjärta skulle ha föredragit denna sysselsättning framför allt annat. Traddles, som icke för allt i världen skulle velat le, svarade lugnt:
»Men ni är ju skicklig uti att skriva, sir? Åtminstone har du sagt så, Copperfield.»
»Ja, utmärkt», sade jag. Och det var han också. Han hade en mycket vacker handstil.
