― 159 ―
liggande framför sina ögon, tog itu med denna på ett ordentligt och affärsmässigt sätt och lät inlagan ligga till en lämpligare tid. Kort sagt, ehuru vi noga aktade oss för att låta honom få arbeta mer än som kunde vara nyttigt för honom och ehuru han började först mitt i veckan, hade han dock på lördagen förtjänat tio shillings och nio pence, och så länge jag lever skall jag aldrig glömma hur hau gick omkring i alla butikerna i grannskapet för att växla sin skatt i sexpencestycken, eller hur han med tårar av glädje och stolthet i sina ögon räckte dem åt min tant på en bricka, där han hade ordnat dem i form av ett hjärta. Allt ifrån det ögonblick han sålunda lärde sig att nyttigt använda sin tid stod han liksom under inflytandet av en lycklig förtrollning, och om det fanns någon lycklig människa i världen denna lördagsafton, så var det denna tacksamma varelse, som ansåg min tant för den mest underbara kvinna i skapelsen och mig för den mest underbare unge man.
»Nu behöva vi inte svälta, Trotwood», sade mr Dick och skakade hand med mig i en vrå. »Jag ska draga försorg om henne, sir!» Och därmed bredde han ut sina tio fingrar, som om de varit lika många banker.
Jag vet knappast vilken som var gladast, Traddles eller jag.
»Det har min själ riktigt kommit mig att glömma mr Micawber!» sade Traddles plötsligt, i det han tog ett brev upp ur fickan och lämnade mig det.
Brevet (mr Micawber försummade aldrig något tillfälle då han möjligen kunde få skriva ett brev) var adresserat till mig »genom benägen försorg av T. Traddles, esq., vid Inner Temple», och hade följande lydelse:
- »Min bäste Copperfield!
Ni torde möjligen icke vara oberedd på att mottaga den underrättelsen, att någonting låtit höra av sig. Jag tror mig vid ett annat tillfälle ha omnämnt för er, att jag väntade på en sådan händelse.
