― 161 ―
derkastad den orolighet i lemmarna, som är ett icke ovanligt fenomen hos ungdomar av hans ålder. Jag fick även förnya bekantskapen med hans syster, miss Micawber, i vilken, såsom mr Micawber sade, »hennes mor levde upp på nytt, som fågel Phoenix».
»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, »ni själv och mr Traddles finna oss på vippen att bryta upp och torde ursäkta de små obehag, som äro oskiljaktiga från ett sådant tillfälle.»
I det jag nu gav ett passande svar, såg jag mig omkring och märkte att familjens saker redan voro packade och att packningen icke just var så ofantligt stor. Jag önskade mrs Micavber lycka till den förestående förändringen.
»Min bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, »jag är övertygad om ert vänskapliga deltagande i alla våra angelägenheter. Min familj må gärna anse det för en landsförvisning, om den så vill, men jag är maka och mor och jag ska aldrig överge mr Micawber.»
Traddles, till vilken mrs Micawber hade vädjat med ett ögonkast, yttrade ett känslofullt bifall.
»Detta», sade mrs Micawber, »är åtminstone min uppfattning, bäste mr Copperfield och mr Traddles, av den plikt jag åtog mig, då jag uttalade de oåterkalleliga orden: ’Jag Emma tager dig Wilkins’. Jag läste i går afton vid min nattlampa igenom vigselformuläret, och den slutsats jag drog därutav, var, att jag aldrig kunde övergiva mr Micawber; och», fortfor mrs Micawber, »ehuru jag möjligen kan ha misstagit mig i min uppfattning av ceremonien, ska jag heller aldrig göra det.»
»Min söta vän», sade mr Micawber en smula otåligt, »jag vet just inte att någon väntar att du ska göra någonting sådant.»
»Jag vet, bäste mr Copperfield», fortfor mrs Micawber, »att jag nu står i begrepp att försöka min lycka bland främlingar, och jag vet likaledes, att de olika medlemmar av min familj, till vilka mr Micawber har skrivit i de mest grannlaga ordalag för att underrätta dem om denna omständighet, inte tagit den ringaste no-
11. — David Copperfield. II.
