― 165 ―
»Tack», sade mrs Micawber. »Det är alldeles tillräckligt. Om så är förhållandet och mr Micawber genom att tillträda denna tjänst inte förlorar några av sina framtidsutsikter, så är mitt bekymmer lugnat. Jag talar naturligtvis som ett fruntimmer», fortfor mrs Micawber, »men jag har alltid hyst den åsikt, att mr Micawber äger vad pappa, medan jag bodde hemma, plägade kalla ett juridiskt huvud, och jag tror att mr Micawber nu står i begrepp att inträda på ett område, där detta hopp ska utveckla sig, och intaga en framstående plats.»
Jag är innerligt övertygad, att mr Micawber med sitt juridiska huvuds ögon redan såg sig sitta på lordkanslerens ullsäck.[1] Han strök sig självbelåtet med handen över sitt skalliga huvud och sade med skrytsam resignation:
»Min söta vän, vi skola inte gå ödets bestämmelser i förväg. Om det är mig beskärt att bära en peruk, så är jag åtminstone i utvärtes avseende», sade mr Micawber med hänsyftning på sin skalliga hjässa, »förberedd till denna utmärkelse. Jag beklagar inte förlusten av mitt hår och jag torde möjligen blivit berövad det för något särskilt ändamål. Vad vet jag? Ser ni, min bäste Copperfield, jag tänker uppfostra min son till kyrkans tjänst och jag nekar inte, att det för hans skull vore mig kärt, om jag kunde komma mig upp i världen.»
»Till kyrkans tjänst?» upprepade jag, ännu alltjämt grubblande över Uriah Heep.
»Ja», sade mr Micawber. »Han har en utmärkt falsett och ska börja som korsångare. Vår vistelse i Canterbury och våra lokala förbindelser skola utan tvivel sätta honom i stånd att draga fördel av varje tjänstledighet, som möjligen kan uppstå i domkyrkokören.»
Då jag nu åter såg på unge mr Micawber, märkte jag att han hade ett visst uttryck i sitt ansikte, som om hans röst låge bakom hans ögonbryn, där den även strax därefter visade sig vara, då han (såsom ett val mellan att sjunga eller gå till sängs) sjöng för oss »Hur hackspet-
- ↑ Ullsäck kallas en stor fyrkantig, med rött kläde överdragen dyna, på vilken lordkansleren sitter i överhuset.
