― 174 ―
oberoende, och tecknade det lilla hus, som jag hade sett vid Highgate och där min tant skulle bo i rummet ovanpå.
»Är jag förskräcklig nu också, Dora?» frågade jag ömt.
»Ack, nej, nej!» utbrast Dora. »Men jag hoppas, att din tant för det mesta håller sig på sitt rum och inte är en gammal stygg grälmakerska!»
Om det varit möjligt att älska Dora högre än förut, så gjorde jag det nu, men jag märkte att hon var något svårhanterlig. Min nyfödda iver dämpades, då jag fann att denna iver icke var så lätt att meddela åt henne. Jag gjorde ett nytt försök. Då hon åter hade blivit sig alldeles lik igen och lindade Jips öron om sina fingrar, medan han låg i hennes knä, blev jag allvarlig och sade:
»Min söta flicka, får jag säga dig någonting?»
»Ack, bli bara inte praktisk!» sade Dora smeksamt, »ty det skrämmer mig så!»
»Min älskling, det är ingenting i allt detta att bli rädd för!» sade jag. »Jag önskar att du ville se det i en helt annan dager. Jag ville att det skulle stålsätta dig och giva dig mod, Dora!»
»Men det är så förskräckligt!» utbrast Dora.
»Nej, min älskling. Ihärdighet och karaktärsstyrka skola sätta oss i stånd att bära vida värre saker.»
»Men jag har ingen styrka alls», sade Dora och skakade sina lockar. Har jag, Jip? Se så, ge Jip en kyss och var snäll!»
Det var omöjligt att låta bli att kyssa Jip, då hon för detta ändamål höll upp honom emot mig och satte sin egen rosenröda mun i ordning till en kyss, medan hon ledde operationen, vilken hon påstod böra verkställas symmetriskt, mitt på hans nos. Jag gjorde så som hon bad mig — belönade mig därefter själv för min lydnad — och så trollade hon jag vet icke för hur lång stund bort min allvarliga stämning.
»Min älskade Dora», sade jag slutligen, i det jag åter blev allvarlig, »jag ville tala om något.»