― 183 ―
kelse — blev jag till en början oroad av den tanken att det icke stod så alldeles rätt till med honom i detta hänseende, men han skingrade snart dessa farhågor.
I stället för att med sin vanliga vänlighet besvara mitt »god morgon», betraktade han mig på ett främmande och ceremoniöst sätt och bad mig helt kallt följa med honom till ett visst kafé, som den tiden fanns i den lilla välvda gången till St. Pauls kyrkogård och varifrån en dörr ledde till Commons. Jag lydde i en mycket obehaglig sinnesstämning och med en stickande hetta i hela kroppen, som om mina farhågor hållit på att skjuta knopp. Då jag till följd av vägens smalhet lät honom gå ett litet stycke förut, märkte jag att han bar sitt huvud med en stolt min, som lovade allt annat än gott, och jag började nu misstänka att han hade kommit underfund med mitt förhållande till Dora.
Om jag också icke hade gissat det på vägen till kaféet, kunde jag likväl knappast ha undgått att inse vad som stod på, då jag kom in med honom i ett rum en trappa upp, där jag fann miss Murdstone sittande framför en skänk, på vilken stodo åtskilliga upp- och nedvända glas, med citroner ovanpå, samt två av dessa besynerliga, av idel kanter och räfflor bestående lådor att sticka knivar och gafflar uti, vilka till lycka för mänskligheten nu kommit ur bruk.
Miss Murdstone räckte mig sina kalla naglar och satt där stel och sträv. Mr Spenlow stängde dörren, pekade på en stol och ställde sig på mattan framför kaminen.
»Var så god och visa mr Copperfield det ni har i er pirat, miss Murdstone», sade mr Spenlow.
Jag tror att det var samma gamla med stållås försedda pirat som jag erinrade mig sedan min barndom och som slöt sig med ett snappande och smällande ljud som ett par käkar. Miss Murdstone, som sammanpressade sina läppar i sympati med stålfjädern, öppnade den, i det hon på samma gång något litet öppnade, sin mun, och tog fram mitt sista brev till Dora, som över-
