― 15 ―
cawber. Se bara på Barelay och Perkins! Se på Truman, Hanbury och Buxton! Det är i en så omfattande verksamhet som jag, på grund av min kännedom av mr Micawber, är övertygad att han skulle komma att lysa och förvåna världen, och inkomsterna lära, efter vad jag hört, vara o-fant-liga! Men om mr Micawber inte kan komma in i någon av dessa firmor — vilka neka att besvara hans brev, då han erbjuder dem sina tjänster även i en ringare ställning — vad tjänar det då till att dröja vid den tanken? Till ingenting. Jag torde möjligen hysa den övertygelsen, att mr Micawbers sätt…»
»Hm! Sannerligen, min älskling…» inföll mr Micawber.
»Var tyst, min vän», sade mrs Micawber, i det hon lade sin bruna handske på hans hand. »Jag torde möjligen hysa den övertygelsen, att mr Micawbers sätt gör honom särskilt kvalificerad för bankaffärer. Jag kan möjligen resonera med mig själv, att om jag hade någonting att sätta in i ett bankirhus, skulle mr Micawber, som representant för bankirhuset, ingiva mig förtroende genom sitt sätt och på sådant sätt utvidga affärsförbindelserna. Men när nu de olika bankirhusen vägra att begagna sig av mr Micawbers talanger eller mottaga hans anbud med förakt, vad tjänar det då till att dröja vid den tanken? Till rakt ingenting. Vad beträffar att själv sätta upp en bankirrörelse, så torde jag möjligen veta, att det finns medlemmar av min familj, vilka, om de behaga att placera sina penningar i mr Micawbers händer, skulle kunna grundlägga ett sådant etablissemang. Men om de icke behaga att placera sina penningar i mr Micawbers händer — såsom fallet verkligen är — vad är det väl då för nytta med det? Jag påstår åter, att vi inte kommit ett steg längre än förut.»
Jag skakade på huvudet och sade: »Inte det ringaste», och Traddles skakade även på huvudet och sade: »Inte det ringaste.»
»Vad drager jag för slutsats av detta?» fortfor mrs Micawber med samma min av att framställa saken klart och redigt. »Vad är det för slutsats, bäste mr Copperfield,
