― 186 ―
O Jip, eländiga hundkreatur, denna olycka var således ditt verk!
Miss Spenlow försökte», fortfor miss Murdstone, »att muta mig med kyssar, syskrin och små nipper — men det går jag naturligtvis förbi. Den lilla hunden drog sig vid mitt annalkande tillbaka under soffan och kunde endast med stor svårighet fås därifrån med tillhjälp av eldrakan. Även sedan han hade blivit driven fram därifrån, behöll han ännu brevet i munnen, och då jag ville taga det ifrån honom, med stor fara att bli biten, höll han det så fast mellan sina tänder, att han lät lyfta upp sig med papperet. Snart kom jag dock i besittning därav. Sedan jag hade läst det, beskyllde jag miss Spenlow för att hon hade ännu flera andra sådana brev i sin ägo och förmådde henne slutligen att utlämna den packe, som nu befinner sig i David Copperfields hand.»
Här tystnade hon och såg, i det hon knäppte igen sin pirat och tillslöt munnen, ut som om hon möjligen kunde brytas, men aldrig böjas.
»Ni har hört vad miss Murdstone yttrat», sade mr Spenlow, vänd till mig. »Jag anhåller att få veta, mr Copperfield, om ni har någonting att svara härpå.»
Den bild jag såg framför mig av mitt hjärtas lilla skatt, hur hon snyftat och gråtit hela natten — hur hon varit ensam, rädd och olycklig — hur hon så bedrövligt hade tiggt och bett denna stenhjärtade kvinna förlåta henne — hur hon förgäves hade erbjudit henne sina kyssar, syskrin och nipper — hur hon hade känt en så bitter sorg, och allt detta för mig — försvagade i hög grad den lilla värdighet jag hade varit i stånd att samla. Jag fruktar att jag under ett par minuter befann mig i ett skälvande tillstånd, ehuru jag gjorde mitt bästa för att dölja det.
»Jag har ingenting annat att svara», sade jag, »än att hela skulden är min. Dora…»
»Miss Spenlow, om ni behagar», sade hennes far majestätiskt.
