― 187 ―
»…Förleddes och övertalades av mig», fortfor jag, undvikande denna kyligare benämning, »till att samtycka till detta förtigande, och jag ångrar det bittert.»
»Ni är mycket tadelvärd, sir», sade mr Spenlow, som gick fram och tillbaka på mattan framför kaminen och lade eftertryck på sina ord med hela kroppen, i stället för med huvudet, till följd av halsdukens och ryggradens stelhet. »Ni har i smyg begått en opassande handling, mr Copperfield. Då jag för en gentleman in i mitt hus, lika mycket om han är nitton, tjugunio eller nittio år, för jag honom dit in med fullt förtroende. Om han missbrukar mitt förtroende, så begår han en ohederlig handling, mr Copperfield.»
»Jag inser det, sir, det försäkrar jag», svarade jag. »Men jag bar aldrig förrän nu tänkt därpå. Jag försäkrar er, mr Spenlow, att jag aldrig förr tänkt därpå. Jag älskar miss Spenlow till den grad…»
»Bah, slidder sladder!» sade mr Spenlow och blev röd i ansiktet. »Säg mig då inte mitt i ansiktet att ni älskar min dotter, mr Copperfield.»
»Kunde jag väl försvara mitt uppförande, om jag inte gjorde det?» svarade jag med all ödmjukhet.
»Kan ni försvara ert uppförande, även om ni gör det?» sade mr Spenlow, i det han plötsligt stannade på mattan. »Har ni betänkt er och min dotters ålder, mr Copperfield? Har ni betänkt vad det vill säga att undergräva det förtroende, som råder mellan min dotter och mig? Har ni betänkt min dotters levnadsställning, de planer jag möjligen kan ha uppgjort för hennes bästa, de testamentariska dispositioner jag möjligen kan ha ämnat vidtaga i avseende på henne? Har ni betänkt någonting, mr Copperfield?»
»Bra litet, fruktar jag», svarade jag, talande till honom så vördnadsfullt och sorgset jag kunde, »men var övertygad att jag betänkt min egen ställning i livet. Då jag meddelade er den, voro vi redan förlovade…»
»Jag anhåller», sade mr Spenlow, mera lik Punch än jag någonsin hade sett honom, i det han energiskt slog
