― 188 ―
den ena handen på den andra — icke ens i min förtvivlan kunde jag undgå att märka det — »att ni inte måtte tala med mig om förlovning, mr Copperfield.»
Den annars orörliga miss Murdstone gav till ett kort, föraktfullt skratt.
»Då jag meddelade er min förändrade ställning, sir», började jag åter, i det jag använde ett annat uttryck i stället för det som var honom så motbjudande, »hade det förtigande, vartill jag tyvärr hade förlett miss Spenlow, redan börjat. Från det ögonblick jag befann mig i denna förändrade ställning har jag spänt varje nerv, ansträngt alla mina krafter för att förbättra den, och jag är övertygad att det med tiden ska lyckas mig. Vill ni bevilja mig tid — hur lång tid som helst? Vi äro båda unga, sir…»
»Det har ni rätt uti», inföll mr Spenlow, i det han nickade åtskilliga gånger och starkt rynkade sin panna. »Ni äro verkligen båda mycket unga. Alltsammans är bara dårskaper. Låt det nu bli ett slut på de där dårskaperna. Tag breven med er och kasta dem på elden. Ge mig miss Spenlows brev, för att kasta på elden, och ehuru vårt umgänge, efter vad ni säkert inser, hädanefter måste inskränka sig till Commons, skola vi komma överens om att inte vidare nämna vad som skett. Se så, mr Copperfield, ni saknar inte förstånd, och detta är ett förståndigt beteende.»
Nej, jag kunde icke gå in på att samtycka härtill. Det gjorde mig mycket ont, men det fanns här något som förtjänade större avseende än förståndet. Kärleken var upphöjd över alla jordiska konsiderationer, och jag älskade Dora till avguderi, och Dora älskade mig. Jag sade det just icke i tydliga ordalag, jag förmildrade mina uttryck så mycket som möjligt, men jag antydde det och stod fast därvid. Jag tror icke att jag gjorde mig så särdeles löjlig, men jag vet att jag var bestämd.
»Det är bra, mr Copperfield», sade mr Spenlow. »I sådant fall måste jag försöka mitt inflytande hos min dotter.»
