― 189 ―
Med ett uttrycksfullt ljud, en långdragen andhämtning, som varken var en suck eller ett klagoljud, men som liknade båda, gav miss Murdstone till känna, att det hade han bort göra förut.
»Jag måste», fortfor mr Spenlow, styrkt av detta understöd, »försöka mitt inflytande hos min dotter. Vill ni inte taga med er de här breven, mr Copperfield?» Jag hade nämligen lagt dem på bordet.
Nej. Jag sade honom, att jag hoppades att han icke skulle finna det orätt, men jag kunde omöjligt mottaga dem ur miss Murdstones hand.
»Inte heller av mig?» frågade mr Spenlow.
»Nej», svarade jag med den djupaste vördnad. »icke heller av er.»
»Det är bra!» sade mr Spenlow.
Här uppstod en tystnad, och jag visste icke om jag skulle gå eller stanna, men i det jag rörde mig långsamt bort mot dörren, i avsikt att säga, att jag kanske bäst skulle motsvara hans väntan, om jag avlägsnade mig, sade han med händerna i frackfickorna, i vilka han med knapp nöd hade fått ned dem, och med en vad jag skulle vilja kalla avgjort from min:
»Ni vet förmodligen, mr Copperfield, att jag inte är alldeles utan världsliga ägodelar och att min dotter är min närmaste och käraste anförvant?»
Jag skyndade mig att svara, att jag hoppades, att den förvillelse, vartill min förtvivlade kärlek hade förlett mig, icke skulle komma honom att även anse mig vinningslysten.
»Så var det inte menat», sade mr Spenlow. »Det skulle vara bättre för er själv och för oss alla om ni vore vinningslysten, mr Copperfield — jag menar, om ni vore mera beräknande och mindre läte er hänföras av allt detta ungdomliga tokeri. Nej, jag säger endast, och det i en helt annan avsikt, att ni förmodligen vet, att jag äger någon förmögenhet, som jag kan lämna efter mig åt mitt barn?»
