― 190 ―
Jag förmodade med visshet att så var.
»Och med erfarenhet av vad vi se dagligen här i Commons och av folks oförklarliga försumlighet i fråga om testamentariska dispositioner — kanske det område där man träffar på de sällsammaste uppenbarelser av mänsklig tanklöshet — kan ni väl inte tro annat än att jag vidtagit mina.»
Jag böjde jakande mitt huvud.
»Jag låter inte», sade mr Spenlow med en tydligt ökad from salvelse, medan han långsamt skakade på huvudet och ömsevis vägde på tåspetsarna och klackarna, »jag låter inte mina efter moget övervägande vidtagna åtgärder för mitt barns bästa rubbas av en smula ungdomlig dårskap. Det är alltsammans idel dårskap och tokeri. Om en kort tid ska det väga lättare än någon fjäder. Men jag kunde — jag kunde möjligen — ifall denna löjliga förbindelse inte genast upplöstes, uti ett oroligt ögonblick finna mig föranlåten att bevaka henne och omgiva henne med skydd mot följderna av varje löjligt steg i giftermålsväg. Och jag hoppas, mr Copperfield, att ni inte vill göra det nödvändigt för mig att öppna, om också endast för en fjärdedels timme, detta tillslutna blad i livets bok och, om också endast för en fjärdedels timme, ändra allvarliga beslut, som för länge sedan blivit fattade.»
Det vilade en klarhet, ett lugn, en fridfull solnedgångsmin över honom, som rent av rörde mig. Han var så lugn och saktmodig — hade uppenbarligen sina saker i en sådan ordning och så systematiskt arrangerade — att man icke kunde undgå att bliva rörd vid åsynen av en sådan man. Jag tror sannerligen att jag såg tårar tränga fram i hans ögon till följd av hans innerliga medvetande av allt detta.
Men vad skulle jag göra? Jag kunde icke förneka Dora och mitt eget hjärta. Då han uppmanade mig att taga en veckas betänketid, kunde jag väl då svara, att jag icke ville betänka mig därpå i en veckas tid; men
