― 191 ―
kunde jag å andra sidan annat än känna, att aldrig så många veckor icke kunde inverka på en kärlek sådan som min?
»Rådgör emellertid med miss Trotwood eller någon annan som känner till livet», sade mr Spenlow och rättade på sin halsduk med båda händerna. »Betänk er en vecka, mr Copperfield.»
Jag gav med mig och lämnade rummet med ett ansiktsuttryck, som röjde så mycken modlös och förtvivlad ståndaktighet, som jag kunde inlägga däri. Miss Murdstones tjocka ögonbryn följde mig till dörren — jag säger hennes ögonbryn i stället för hennes ögon, ty de förra utgjorde en vida viktigare del i hennes ansikte — och hon var så fullkomligt lik sig, sådan som hon ungefär vid denna timme på förmiddagen plägade se ut i vårt förmak i Blunderstone, att jag skulle kunnat inbilla mig, att jag åter hade kommit av mig i mina läxor och att den tyngd, som vilade på min själ, kom från den ohyggliga gamla läroboken med sina ovala träsnitt, som för min barnsliga fysionomi föreföllo lika glasögonsglas.
Då jag kom in på kontoret, satte jag mig ned i min egen särskilda vrå med båda händerna för ansiktet, så att jag icke kunde se gamle Tiffey och de övriga, och tänkte på denna så oväntat inträffade jordbävning och förbannade i mitt hjärtas bitterhet Jip samt greps snart av en så marterande ångest och oro för Dora, att det förvånar mig att jag icke ryckte till mig min hatt och som en ursinnig rusade bort till Norwood. Föreställningen om att de skrämde henne och fingo henne att gråta, utan att jag var närvarande och kunde trösta henne, var så pinsam, att den fick mig att skriva ett vilt brev till mr Spenlow, i vilket jag besvor honom att icke låta henne få umgälla följderna av mitt olyckliga öde, Jag besvor honom att skona hennes milda och veka natur — att icke krossa en späd blomma — och tilltalade honom i allmänhet, så vitt jag erinrar mig, som om han, i stället för att vara hennes far, hade varit en varulv
