Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/207

Den här sidan har korrekturlästs

― 203 ―

kins, före mr Spenlows tid, och ehuru de hade tagit bättre fart genom denna infusion av nytt blod samt genom den stat som mr Spenlow hade fört, stod firman icke på tillräckligt säker botten för att icke bliva skakad av ett sådant slag som den plötsliga förlusten av dess verksamme ledare. Den sjönk sålunda allt mera. Mr Jorkins var, i trots av sitt rykte inom firman, en maklig och föga duglig person, vars anseende ute i världen icke ägnade sig för att giva den något stöd. Jag hade nu honom att hålla mig till, och då jag såg honom taga sig sin pris snus och låta affärerna sköta sig själva, ångrade jag mera än någonsin min tants tusen pund.

Detta var emellertid icke det värsta i saken. I Commons fanns det en mängd parasiter och utom rätten stående personer, som, utan att själva vara proctorer, fuskade i våra mera formella affärer och läto dem utföras av verkliga proctorer, vilka lånade sitt namn mot en viss andel av bytet — och sådana fribytare funnos till ett icke ringa antal. Eftersom vårt hus på vilka villkor som helst var i behov av göromål, förenade vi oss med detta nobla sällskap och kastade lockmat åt dessa fribytare, för att de skulle låta oss sköta deras affärer. Tillståndsbevis till giftermål och små notarialattester voro vad vi alla fikade efter och som betalte sig bäst, varför också konkurrensen om sådant var högst betydlig. Kapare och frestare posterades därför vid alla ingångar till Commons med instruktion att avskära vägen för alla sorgklädda personer och alla herrar med ett blygt och förläget utseende och locka dem bort till de kontor, som förestodos av deras respektive patroner, och dessa instruktioner följdes även med ett sådant nit, att jag själv, innan jag blev riktigt känd, två gånger knuffades in i vår förnämste motståndares förstuga. Som dessa lockfåglars stridiga intressen på grund av sin natur lätt kunde reta deras känslor, inträffade stundom personliga sammanstötningar, och till stor skandal för Commons gick vår förnämste frestare (som fordom hade varit vinhandlare och därefter edsvuren mäklare) flera dagar omkring med ett blått öga. Ingen av dessa spejare gjorde