― 207 ―
»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, sedan han gjort åtskilliga oroliga rörelser på sin stol, »tillåt mig göra en anmärkning. Jag bekläder här en förtroendepost, och en diskussion om vissa ämnen, även med själva mrs Micawber (som dock så länge deltagit i mina växlande öden och är en kvinna med ovanligt ljus i förståndet), skulle enligt min uppfattning vara oförenlig med de funktioner som nu åligga mig. Jag vill därför taga mig den friheten att föreslå, att vi i vårt vänskapliga umgänge, vilket jag hoppas aldrig skall störas, draga ett streck. På ena sidan av detta streck», fortfor mr Micawber, i det han på pulpeten betecknade det med kontorslinjalen, »ligger allt som kan omfattas av den mänskliga intelligensen med ett obetydligt undantag, och på den andra sidan ligger just detta undantag, det vill säga, herrar Wickfields och Heeps affärer, med allt vad dit hör och därmed står i sammanhang. Jag hoppas att jag inte förnärmar min ungdoms följeslagare genom att framlägga detta förslag till hans övervägande.»
Ehuruu jag hos mr Micawber märkte en besvärad förändring, som tryckte och generade honom. som om han varit lika besvärad av sina nya plikter som av en omgång kläder, som blivit gjorda för trånga, insåg jag dock att jag ej hade rättighet att känna mig förnärmad, och då jag sade det, tycktes han bli lättare om hjärtat och tryckte min hand.
»Jag kan försäkra er, Copperfield», sade mr Micawber, »att jag är alldeles förtjust i miss Wickfield. Hon är en mycket överlägsen ung dam, begåvad med ovanliga behag och dygder. På min ära», sade mr Micawber, i det han upprepade gånger kysste sitt finger och bugade sig med sin elegantaste min, »ägnar jag inte miss Wickfield min hyllning. Hm!»
»Nå, det gläder mig åtminstone att höra», sade jag.
»Såvida ni inte, min bäste Copperfield, den där angenäma eftermiddagen, vi hade den lyckan att få tillbringa hos er», sade mr Micawber, »hade försäkrat oss om att D. var er älsklingsbokstav, skulle jag obetingat ha antagit att A. var det.»
