― 210 ―
nat vara helt annorlunda och vida bättre; vad jag hade gjort, varigenom jag till min egen skada hade vägrat att lyssna till mitt hjärtas röst, det visste jag icke. Jag visste endast, att det var mitt djupaste allvar, då jag sade, att jag kände frid och lugn, när jag hade Agnes vid min sida.
På sitt milda, systerliga sätt, med sina strålande ögon, med sin ömma röst och med detta ljuva lugn, som för länge sedan hade gjort det hus, där hon vistades, till en helgedom för mig, lyckades hon snart få denna min svaghet att gå över och inledde mig i ett samtal om allt som hade hänt sedan vi sist sågo varandra.
»Och nu har jag inte ett ord mera att tillägga, Agnes», sade jag, då Jag hade slutat mitt skriftermål. »Nu sätter jag min lit till dig.»
»Men du bör inte sätta den till mig, Trotwood», genmälde Agnes med ett älskligt leende. »Den måste du sätta till någon annan.»
»Till Dora?» sade jag.
»Ja visst.»
»Ja, men jag har inte talat om», sade jag en smula förvirrad, »att Dora är tämligen svår — jag skulle inte för allt i världen vilja säga, att lita på, ty hon är själva renheten och uppriktigheten — men tämligen svår att — jag vet knappast hur jag ska uttrycka mig, Agnes. Hon är en liten skygg varelse, som lätt blir förvirrad och förskräckt. Då jag någon tid före hennes fars död ansåg det riktigast att meddela henne — men jag ska berätta dig hur det var, om du vill ha tålamod med mig.»
Jag omtalade sålunda för Agnes den bekännelse jag hade gjort Dora om min fattigdom, om kokboken, räkenskapsföringen och allt det övriga.
»Ack, Trotwood!» sade hon leende. »Just ditt gamla brådstörtade sätt! Du kunde ju varit fullt allvarlig i din strävan att komma fram i världen, utan att du just hade behövt vara så där burdus mot en blyg, kärleksfull, oerfaren flicka. Stackars Dora!»
Jag har aldrig hört en röst uttrycka en så ljuv, överseende godhet, som den hon inlade i detta svar. Det var
