― 213 ―
frågande blick på Uriah, liksom för att inhämta hans samtycke.
»Finns det plats för mig?» sade jag.
»Jag försäkrar er, master Copperfield — jag skulle säga mister, men det andra faller sig så naturligt», sade Uriah — »att jag med nöje skulle flytta ur mitt rum, om ni önskade det.»
»Nej, nej», sade mr Wickfield. »Varför skulle ni göra er någon olägenhet? Det finns ett annat rum, det finns ett annat rum.»
»Ack, men ni vet hur gärna jag skulle göra det!» genmälde Uriah med ett grin.
För att göra ett slut på saken svarade jag, att jag antingen ville ha det andra rummet eller också alls intet, och sedan det hade blivit uppgjort, rekommenderade jag mig hos firman, till dess vi skulle träffas vid middagsbordet, och gick åter en trappa upp.
Jag hade hoppats att där icke finna annat sällskap än Agnes, men mrs Heep hade bett om tillåtelse att få sätta sig med sin sticksöm vid kaminen i samma rum, under förevändning att det vid denna vind var bättre för hennes gikt att sitta där, än i salongen eller matsalen. Ehuru jag utan barmhärtighet skulle kunnat sätta henne upp på domkyrkans högsta tornspira, till lekboll för alla vindar, gjorde jag likväl en dygd av nödvändigheten och bugade mig artigt för henne.
»Jag tackar er allra ödmjukast, sir», svarade mrs Heep i anledning av min förfrågan om hennes hälsa, »jag mår så tämligen bra. Jag har inte mycket att skryta av. Om jag bara finge se min Uriah väl försörjd, hade jag sedan knappast någonting mera att önska. Hur tycker ni att min Uriah ser ut, sir?»
Jag tyckte att han såg lika skurkaktig ut som alltid, och jag svarade, att jag icke kunde se någon förändring hos honom.
»Jaså, ni tycker inte att han förändrat sig?» sade mrs Heep. »I den saken tillåter jag mig ödmjukeligen att vara av en annan tanke. Tycker ni inte att han blivit mager?»
»Inte mer än han alltid varit», svarade jag.
