― 214 ―
»Tycker ni inte?» sade mrs Heep. »Men ni ser honom inte med en moders ögon.»
Hans moders öga var ett ont öga mot den övriga världen, tänkte jag, då det mötte mitt, hur kärleksfullt det än kunde vara mot honom. Det gick nu förbi mig bort till Agnes.
»Tycker inte ni, miss Agnes, att han magrar och tynar av?» frågade hon.
»Nej», svarade Agnes och fortfor lugnt med det arbete, varmed hon var sysselsatt. »Ni är alldeles för orolig för hans skull. Han mår mycket bra.»
Mrs Heep drog ett väldigt andetag genom sin näsa och återtog sin sticksöm.
Hon fortfor hela tiden att sticka och lämnade icke rummet för ett enda ögonblick. Jag hade kommit tidigt på dagen, och det var ännu tre eller fyra timmar till middagen, men hon satt där och vände och vred sina strumpstickor lika lugnt och enformigt som ett timglas utgjuter sin sand. Hon satt på ena sidan av kaminen, jag vid skrivbordet framför den, och ett litet stycke ifrån mig satt Agnes på den andra sidan. Varje gång jag, medan jag funderade på mitt brev, lyfte upp mina ögon, och min blick mötte Agnes' allvarliga ansikte och såg det med sitt klara, änglalika uttryck utstråla uppmuntran emot mig, märkte jag genast, att det onda ögat for mig förbi bort mot henne och därpå åter tillbaka till mig, för att slutligen åter smyga sig tillbaka till sticksömmen. Vad det var hon stickade, vet jag icke, eftersom jag icke är hemmastadd i denna konst, men det liknade ett nät, och medan hon hanterade dessa ett par kinesiska matpinnar liknande stickor, såg hon vid skenet från elden ut som en hemsk trollpacka, som väl ännu hölls i tygel av den strålande gudinnan mitt emot henne, men likväl gjorde sig färdig att vid första lägliga tillfälle kasta ut sitt nät.
Vid middagsbordet fortsatte bon sin vakt med samma vaksamma ögon, och efter middagen övertog hennes son samma roll, och skelade och vred sig, då mr Wickfield, han och jag hade blivit ensamma, på ett sådant sätt, att