― 220 ―
vara ungkarl och såg en gång med en sådan blick på Agnes, att jag skulle velat giva allt vad jag ägde för att få tillstånd att slå honom till marken.
Då vi tre män hade blivit ensamma efter middagen, blev han ännu mera uppsluppen än förut. Han hade druckit litet eller intet vin, och jag tror att det endast var segerglädjens övermod som hade fått makt med honom och som måhända stegrades av frestelsen att visa det i min värvaro.
Dagen förut hade jag märkt, att han sökte narra mr Wickfield att dricka, varför jag, tolkande den blick Agnes hade givit mig då hon gick ut, hade inskränkt mig till ett glas och därefter föreslagit, att vi skulle gå upp till henne i salongen. Jag ämnade nu göra på samma sätt, men Uriah förekom mig.
»Vi se vår nuvarande gäst så sällan», sade han till mr Wickfield, »och jag skulle därför vilja föreslå, att vi hälsade honom välkommen med ännu ett par glas, så vida ni inte har något däremot. Er hälsa och välgång, mr Copperfield!»
Jag var tvungen att låtsa som om jag tryckte den hand han räckte mig och fattade därefter, med helt andra känslor, hans olycklige kompanjons hand.
»Och nu, kompanjon», sade Uriah, »om jag får taga mig den friheten — skulle ni inte nu vilja föreslå någon skål som kunde passa sig för Copperfield?»
Jag förbigår hur mr Wickfield föreslog skålar för min tant, mr Dick, Doctors Commons och Uriah, och huru han drack varje skål två gånger; hans medvetande om sin egen svaghet och den fruktlösa ansträngningen för att besegra den; striden mellan hans blygsel över Uriahs beteende och hans önskan att hålla denne vid gott lynne; den uppenbara skadeglädje, varmed Uriah vred och vände sig och utställde honom till beskådande för mig. Det skar mig i hjärtat att se det, och min hand vägrar att nedskriva det.
»Nå, kompanjon», sade Uriah slutligen, »nu vill jag föreslå en skål och anhåller ödmjukligen om att glasen