TRETTONDE KAPITLET.
Vandraren.
På aftonen av denna dag hade vi ett mycket allvarligt samtal hemma vid Buckingham Street om de familjehändelser, som jag skildrat i förra kapitlet. Min tant tog en livlig del i dem och gick i mer än två timmar efteråt fram och tillbaka på golvet med korslagda armar. Då hon var i en upprörd stämning, tog hon sig alltid en dylik promenad, och omfånget av hennes förstämning kunde alltid mätas efter vandringens långvarighet. Denna gång var hon så orolig, att hon fann nödvändigt att öppna sängkammardörren för att på detta sätt skaffa sig en promenad som omfattade hela rummens utsträckning, från den ena väggen till den andra; och medan mr Dick och jag blevo lugnt sittande vid eldbrasan, vandrade hon med avmätta steg och en perpendikels regelbundenhet fram och tillbaka längs det utmätta spåret.
Då min tant och jag hade blivit allena, sedan mr Dick hade gått och lagt sig, satte jag mig ned för att skriva mitt brev till de båda gamla damerna. Hon hade under tiden tröttnat vid promenaden och satt sig ned vid kaminen med klänningen uppvikt som vanligt. Men i stället för att sitta på sitt vanliga sätt och hålla sitt glas på knäet, lät hon det stå orört på kaminfrisen och såg tankfullt på mig, stödjande sin vänstra armbåge på sin högra arm och sin haka på sin vänstra hand. Var gång jag lyfte upp mina ögon från papperet, mötte jag hennes.
»Jag är vid det mildaste lynne i världen, min vän», försäkrade hon mig då med en nick, »men jag är orolig och bedrövad.»
