― 229 ―
som hade lagt ifrån sig någon börda på den jämna snön, för att ordna den. Jag hade sett honom och det där ansiktet alldeles på samma gång. Jag tror icke att jag i min överraskning hade stannat, men i alla händelser reste han sig upp, då jag gick framåt, vände sig om och kom gående emot mig. Jag stod ansikte mot ansikte med mr Peggotty!
Med detsamma kom jag ihåg vem den där kvinnan var. Det var Martha, vilken Emili den där aftonen hade givit pengar i köket, Martha Endell, vid vars sida han, såsom Ham hade sagt, icke skulle velat se sin älskade systerdotter för alla de skatter som lågo på havsbotten.
Vi skakade hjärtligt varandras händer. I början kunde ingendera av oss yttra ett ord.
»Master Davy», sade han äntligen och kramade min hand, »det gör mitt hjärta gott att se er, sir. Ett lyckligt möte, ett lyckligt möte!»
»Jag säger detsamma, min hederliga, gamla vän!» svarade jag.
»Jag hade tänkt gå och fråga efter er i kväll», sade han, »men som jag visste att er tant bor hos er — ty jag har varit där nere — på vägen till Yarmouth — fruktade jag att det var för sent. Men jag skulle ha kommit tidigt i morgon, innan jag gav mig av igen.»
»Tänker ni bege er av igen?» sade jag.
»Ja», svarade han och skakade tåligt på huvudet, »jag måste ge mig av i morgon.»
»Men vart ämnade ni nu taga vägen?» frågade jag.
»Jo», sade han och skakade snön ur sitt långa hår, »jag skulle sta' och se mig om efter ett nattkvarter.»
Vid denna tid fanns det, nästan mitt emot där vi stodo, en sidoingång till stallgården i »Guldkorset», det värdshus som var så minnesvärt för mig genom dess samband med hans olycka. Jag pekade på porten, lade min arm i hans, och så gingo vi dit bort. Ett par skänkrum lågo utåt stallgården; jag tittade in i ett av dem, och då jag såg att det var tomt och att en trevlig brasa brann där inne, förde jag honom dit in.
