― 230 ―
Då jag nu såg honom vid ljusskenet, såg jag icke blott att hans hår var långt och hoptovat, utan även att hans ansikte hade blivit starkt brynt av solen. Han hade blivit mera gråhårig, rynkorna i hans ansikte och panna voro djupare, och det tycktes som om han hade vandrat och strövat framåt i alla möjliga väder, men han såg mycket kraftfull ut, likt en man som uppehålles av ett fast beslut, och vilken ingenting kan trötta. Han skakade snön av sin hatt och sina kläder och torkade den ur ansiktet, medan jag i tysthet gjorde dessa betraktelser. Då han hade satt sig ned mitt emot mig vid ett bord och med ryggen vänd mot den dörr genom vilken vi hade kommit in, räckte han åter fram sin barkade hand och kramade min varmt i sin.
»Jag ska berätta er alltsammans, master Davy», sade han, »både var jag varit och vad jag hört. Jag har varit långt borta och hört endast helt litet, men jag ska berätta er alltsammans.»
Jag ringde för att skaffa honom något varmt att dricka. Han ville icke ha något annat än öl, och sedan det hade blivit inburet och medan det värmdes över elden, satt han och tänkte för sig själv. Det låg ett vackert, kraftfullt allvar i hans ansikte, som jag icke vågade störa.
»Medan hon var barn», sade han och lyfte upp huvudet, så snart vi hade blivit ensamma, »brukade hon språka så mycket om havet och om de kuster, där havet blir mörkblått och ligger och glänser i solen. Jag tänkte ofta att det kom sig därav att hennes far hade drunknat. Jag vet inte, men kanske trodde eller hoppades hon, att han hade drivit bort till de trakter, där blommorna alltid blomma och solen alltid skiner.»
»Ja, sådant kunde nog falla ett barn in», svarade jag.
»Då hon var — borta», sade mr Peggotty, »kände jag tydligt på mig, att han skulle föra bort henne till de där trakterna. Jag kände på mig, att han hade berättat henne en hel hop underliga saker om dem och att hon skulle bli en fin dam där och att han först fick henne att lyssna till sig genom sådant tal. Då vi hade varit