Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/235

Den här sidan har korrekturlästs

― 231 ―

hos hans mor, visste jag alldeles säkert att jag hade rätt. Jag for över kanalen till Frankrike och kom i land där, som om jag hade fallit från skyarna.»

Jag såg nu dörren röra sig och snön yra in. Jag såg den röra sig ännu litet mera och en hand sakta stickas in för att hålla den öppen.

»Jag fick tag i en engelsk herre, som hade någonting att säga där», sade mr Peggotty, »och talte om för honom, att jag tänkte söka upp min systerdotter. Han skaffade mig de papper jag behövde för att komma fram — jag vet inte riktigt vad de kallas — och han skulle också velat ge mig pengar, men dem behövde jag Gud ske lov inte ta emot. Jag tackade honom emellertid, som ni väl kan förstå, hjärtligt för vad han hade gjort för mig. ’Jag har skrivit åt er på förhand’, sa han till mig, ’och jag ska tala med så många som komma den här vägen, och många ska känna er långt bort härifrån, medan ni färdas allena.’ Jag sa honom så gott jag kunde hur tacksam jag var och började nu att vandra genom Frankrike.»

»Allena och till fots?»

»För det mesta till fots», svarade han, »men ibland också på vagn med bondfolk som foro till torgs och ibland med en tom diligens. Mången mil om dagen har jag vandrat till fots och ofta i sällskap med någon fattig soldat, som var på väg för att hälsa på sina vänner. Jag kunde inte tala med honom, och han inte heller med mig, men vi höllo varandra ändå sällskap på den dammiga vägen.»

Jag hade kunnat förstå det av hans vänliga ton.

»Då jag kom till någon stad», fortfor han, »sökte jag upp gästgivargården och väntade ute på gården till dess det kom någon (och det kom nästan alltid någon) som kunde engelska. Och så berättade jag att jag var på väg för att söka upp min systerdotter, och de berättade mig vad det var för fint folk där i huset, och jag väntade för att se om det kom någon som liknade henne. Då det inte var Emili, så gick jag igen. Så småningom märkte jag,