― 232 ―
att när jag kom till en by, folket kände till mig. De ville att jag skulle sätta mig ned vid dörren till deras hus, och de gåvo mig både att äta och dricka och visade mig var jag kunde få sova, och mången hustru, master Davy, som hade en dotter ungefär vid Emilis ålder, har jag funnit väntande på mig vid vår frälsares kors utanför byn för att visa mig en likadan godhet. Några av dem hade döttrar, som voro döda. Och endast Gud vet hur goda dessa mödrar voro emot mig.»
Det var Martha som stod vid dörren. Jag såg hennes avtärda, lyssnande ansikte. Jag fruktade endast för att han skulle vända sig om och även få se henne.
»De satte ofta sina barn, i synnerhet sina små flickor, på mitt knä», sade mr Peggotty, »och mången gång skulle ni kunnat se mig sitta med dem vid en dörr, då det började mörkna, nästan som om de hade varit min älsklings barn. — Ack, min stackars älskling!»
Överväldigad av en plötslig rörelse, snyftade han högt. Jag lade min skälvande hand på den, som han höll för sitt ansikte.
»Tack, sir», sade han, »men bry er inte om det.»
Efter en liten stund tog han bort sin hand, stoppade den innanför rocken och fortsatte därefter sin berättelse.
»De följde mig ofta på morgonen ett par kilometer på väg», sade han, »och då vi skildes åt och jag sa': ’Jag tackar så mycket! Gud välsigne er!’ tycktes de alltid förstå mig och svarade vänligt. Slutligen kom jag till havet. Det föll sig icke svårt för mig som sjöman, kan ni nog förstå, att genom arbete ombord komma över till Italien. Då jag hade kommit dit, vandrade jag framåt som förut. Folket där var lika vänligt och beskedligt emot mig, och jag kunde ha gått från stad till stad, ja, kanske genom hela landet, om jag inte ihade fått veta, att hon hade blivit sedd inne bland bergen i Schweiz. En som kände hans betjänt hade sett dem alla tre och talte om för mig hur de reste och var de voro. Så sick jag nu bort till de där bergen, master Davy, dag och natt, men hur långt jag gick, tyckte jag ändå att bergen alltid voro lika långt borta. Men slutligen kom jag ändå fram till dem och
