― 235 ―
lyssna till min smärta och visa mig den barmhärtigheten att skriva några ord till mig om morbror, som mina ögon aldrig, aldrig skola få se i denna världen!
Om ert hjärta är hårt emot mig — rättvist hårt, jag vet det nog — men hör, om det är hårt, ack! så fråga honom, som jag mest förorättat — honom, vars hustru jag skulle ha blivit — innan ni riktigt tillsluter ert hjärta mot min stackars, stackars bön! Om han skulle vara nog medlidsam att säga att ni gärna kunde skriva någonting åt mig att läsa — och jag tror att han skulle det, om ni bara ville fråga honom, ty han var alltid så hederlig och god och överseende — så säg honom då (men inte annars) att jag, när jag hör vinden blåsa om natten, känner som om den komme i vrede förbi mig, sedan den sett honom och morbror, och stege upp till Gud för att vittna emot mig. Säg honom, att om jag skulle dö i morgon — och ack, huru gärna skulle jag inte dö, om jag bara vore beredd därtill! — skulle jag välsigna honom och morbror med mina sista ord och bedja för hans lyckliga hem med min sista andedräkt!»
Detta brev innehöll ävenledes penningar — fem pund.
De voro orörda liksom den andra summan, och han lade
ihop dem på samma sätt. Utförliga uppgifter på
adressen, dit svaret skulle ställas, voro bifogade, vilka, ehuru
de förrådde flera händers mellankomst och gjorde det
svårt att komma till någon säker slutsats rörande det
ställe, där hon dolde sig, gjorde det åtminstone icke
osannolikt att hon hade skrivit från det ställe, där hon hettes
ha blivit sedd.
»Nå, vad sändes det för ett svar?» frågade jag.
»Som missis Cummidge», svarade han, »just inte är så lärd av sig, så var Ham så god och satte upp svaret, och så skrev hon av det. De läto henne veta, att jag hade begivit mig av för att söka upp henne, och vilka mina avskedsord hade varit.»
»Är det där ni har i hand också ett brev?» frågade jag.
»Det är pengar, sir», sade mr Peggotty och öppnade det något litet. »Tio pund, som ni ser. Och inuti är det skrivet: ’Från en sann vän’, liksom i det första. Men det första blev stucket in genom dörren, och det här kom i förrgår med posten. Jag tänker söka upp henne med tillhjälp av poststämpeln.»
