― 236 ―
Han visade mig den; den var från en stad vid övre Rhen. I Yarmouth hade han träffat på några utländska köpmän, som kände till denna trakt, och de hade på en papperslapp ritat upp ett slags karta åt honom, vilken han mycket väl förstod. Han lade den på bordet emellan oss, lutade sin haka mot den ena handen och utpekade sin väg på den med den andra.
Jag frågade honom nu hur Ham mådde. Han skakade på huvudet och sade:
»Han arbetar så flinkt som någon människa kan göra. Hans namn är i hela den trakten lika väl känt som någon annans i hela världen. Alla äro färdiga att hjälpa honom, och han är å sin sida färdig att hjälpa dem. Man hör honom aldrig klaga, men syster min tror (oss emellan sagt) att det tagit honom mycket hårt.»
»Stackars gosse! — det kan jag nog tro.»
»Han bryr sig inte det bittersta om sitt liv», sade mr Peggotty med en högtidlig viskning. »Behövs det en man till strängt arbete i hårt väder, så är han strax till hands. Är någon fara å färde, så är han främst bland alla kamraterna. Men på samma gång är han mild som ett barn. Det finns inte ett barn i hela Yarmouth som inte känner honom, master Davy.»
Han samlade tankfullt ihop breven, glättade dem, band ihop dem och gömde dem åter kärleksfullt vid sitt bröst. Ansiktet var nu försvunnet från dörren. Jag såg ännu snön yra in, men något annat var där icke.
»Nå», sade han med en blick på sin påse, »eftersom jag nu råkat er i kväll, master Davy (och det gör mig gott!), så ger jag mig av i morgon bitti. Ni har sett vad jag har här», tillade han och lade handen på det ställe, där den lilla packen var förvarad. »Det enda, som gör mig orolig, är när jag tänker på att någonting kunde hända mig, innan jag fått lämna de här pengarna tillbaka. Om jag skulle dö och de bleve tappade eller stulna eller på annat sätt komme bort, tror jag inte att den andra världen kunde hålla mig kvar! Jag tror att jag då måste vända tillbaka igen!»
