― 237 ―
Han reste sig upp, och jag följde hans exempel, och så skakade vi ännu en gång hand med varandra innan vi gingo.
»Jag skulle gå tio tusen mil», sade han, »jag skulle gå tills jag stupade livlös, för att lägga de här pengarna ned framför honom. Om jag kan göra det och finna rätt på min Emili, så är jag nöjd. Om jag inte hittar rätt på henne, så får hon kanske ändå någon gång höra, att hennes kärleksfulle morbror inte slutade sitt letande förrän med sitt liv; och om jag känner henne rätt, så ska även det slutligen föra henne hem!»
Då vi kommo ut i den kalla natten, såg jag den ensamma gestalten skynda bort framför oss. Jag vände honom hastigt om under någon förevändning och samtalade med honom till dess den var försvunnen.
Han talade om ett värdshus på vägen till Dover, där han kunde få ett tarvligt, men snyggt nattkvarter. Jag följde med honom över Westminsterbron och skildes från honom på Surreysidan. Det föreföll mig som om allt förstummades av vördnad för honom, då han fortsatte sin ersamma vandring genom snön.
Jag återvände till värdshusgården och, påverkad av minnet av det där ansiktet, såg jag mig oroligt omkring efter det. Det fanns icke där. Snön hade utplånat våra förra steg; mitt sista spår var det enda som kunde ses, och även det började att försvinna (så starkt snöade det!), då jag såg mig tillbaka över axeln.
