FJORTONDE KAPITLET.
Doras tanter.
Slutligen anlände ett svar från de båda gamla damerna. De sände mr Copperfield sin hälsning och underrättade honom om att de hade moget övervägt hans brev »med båda parternas bästa för ögonen» — ett uttryck, som jag fann något oroande, icke blott därför att de hade begagnat ungefär samma uttryck i anledning av den där förut omnämnda familjetvisten, utan tillika därför att jag hade (och ständigt har) lagt märke till att konventionella talesätt äro ett slags fyrverkeripjäser, vilka lätt brinna av och så äro benägna att antaga en hel mängd former och färger, om vilka deras ursprungliga utseende alls icke kunnat giva någon föreställning. De båda damerna Spenlow tillade, att de anhöllo om ursäkt för att de icke skriftligen uttalade sina tankar om mr Copperfields meddelande, men om mr Copperfield ville göra dem den äran att på en bestämd dag göra ett besök — åtföljd, om han så tyckte, av en förtrogen vän — så skulle det bliva dem ett nöje att närmare samtala med honom om saken.
På denna skrivelse svarade mr Copperfield ögonblickligen, att han hälsade och tackade och skulle ha den äran att uppvakta damerna Spenlow på den utsatta dagen, åtföljd, i enlighet med deras godhetsfulla tillåtelse, av sin vän mr Thomas Traddles vid Inner Temple, och sedan mr Copperfield hade avsänt denna skrivelse, kom han i en starkt nervös spänning, som fortfor ända till dess att den utsatta dagen var inne.
Min oro stegrades i icke ringa grad därav att miss Mills' ovärderliga bistånd fattades mig under denna ödesdigra kris. Men mr Mills, som alltid gjorde ett eller annat
