― 247 ―
dan är den mogna frukten. Stundom förflyter ett helt liv, medan den ännu alltjämt håller på att mogna i skuggan.»
Jag begrep naturligtvis icke då, att detta var en hänsyftning på hennes förmenta erfarenhet av den förälskade Pidger, men av det allvar, varmed miss Clarissa nickade, såg jag att stor vikt var fäst vid dessa ord.
Mycket ungt folks lättsinniga böjelser — ty i jämförelse med sådana böjelser kallar jag dem lättsinniga», fortfor miss Lavinia, »äro som stoft i jämförelse med klippan. Det är därför att det är så svårt att veta, om det är sannolikt att de skola fortfara, som min syster Clarissa och jag ha varit mycket tvehågsna huru vi skola förhålla oss, mr Copperfield och mr…»
»Traddles», sade min vän, som märkte att blicken riktades på honom.
»Ursäkta… i Inner Temple, tror jag», sade miss Clarissa, i det hon åter tittade i sitt brev.
Traddles svarade: »Alldeles riktigt», och blev blossande röd i ansiktet.
Ehuru jag ännu icke hade erhållit någon uttrycklig uppmuntran, trodde jag mig dock hos de båda små systrarna och i synnerhet hos miss Lavinia spåra en innerlig förnöjelse över detta nya och fruktbara ämne till husligt intresse, en viss benägenhet att av detsamma göra allt som göras kunde samt en lust att omhulda det, något varuti låg en god, ljus stråle av hopp. Jag tyckte mig se, att miss Lavinia skulle finna en ovanlig tillfredsställelse av att vaka över två unga älskande, sådana som Dora och jag, och att miss Clarissa knappast skulle finna en mindre tillfredsställelse av att se henne vaka över oss och få stämma i med sitt eget särskilda departement av saken, varje gång lusten därtill kom över henne. Detta gav mig mod att på det häftigaste bedyra, att jag älskade Dora högre än jag kunde beskriva; att min tant, Traddles och envar, som kände mig, visste huru högt jag älskade henne och hur stadgad och allvarlig min kärlek hade gjort mig. Rörande sanningen härav åberopade jag mig på Traddles, och Traddles som fattade eld, som
