― 250 ―
field eller ni, mr Traddles, den ringaste betänklighet mot att avgiva detta löfte, så ber jag er taga er tid att överväga det.»
Jag utropade i högsta extas, att det icke behövdes ringaste betänkande. Jag band mig vid det fordrade löftet på det mest lidelsefulla sätt, tog Traddles till vittne därpå och kallade mig själv för den avskyvärdaste människa, ifall jag någonsin på minsta sätt avveke därifrån.
»Håll!» sade miss Lavinia och räckte handen i vädret. »Innan vi hade det nöjet att mottaga er, mina herrar, beslöto vi att lämna er ensamma under en fjärdedels timmes tid, så att ni skulle kunna överväga denna punkt. Ni torde tillåta oss att avlägsna oss.»
Förgäves förklarade jag, att ingen betänketid behövdes. De stodo fast vid att vilja draga sig tillbaka under den nämnda tiden, och ut hoppade nu de två små fåglarna med mycken värdighet, kvarlämnande mig, som mottog Traddles lyckönskningar och kände mig förflyttad till sjunde himmelen. Precis efter en fjärdedels timmes förlopp visade de sig åter med icke mindre värdighet än den varmed de hade försvunnit. De hade avlägsnat sig prasslande, som om deras små klänningar hade varit förfärdigade av höstlöv, och de kommo prasslande in på samma sätt.
Jag förpliktade mig ännu en gång till att iakttaga de föreskrivna villkoren.
»Syster Clarissa», sade miss Lavinia, »det övriga tillkommer dig.»
Miss Clarissa lossade nu för första gången sina armar, tog anteckningarna och betraktade dem.
»Det skulle vara oss kärt», sade miss Clarissa, »att se mr Copperfield hos oss på middag varje söndag, ifall det är honom lägligt. Vi äta middag klockan tre.»
Jag bugade mig.
»Under veckans lopp», fortfor miss Clarissa, »skall det bli oss kärt att se mr Copperfield hos oss på te. Vi dricka te klockan halv sju.»
Jag bugade mig åter.
