― 251 ―
»Två gånger i veckan», sade miss Clarissa, »men i allmänhet inte oftare.»
Jag bugade mig ännu en gång.
»Miss Trotwood, som nämnes i mr Copperfields brev», sade miss Clarissa, »skall kanske hälsa på oss. Om besök bäst tjäna samtliga parterna, mottaga och besvara vi gärna besök. Om det däremot tjänar samtliga parterna bättre att besök inte äga rum (såsom fallet har varit med vår bror Francis och hans hus), så är detta naturligtvis en helt annan sak.»
Jag förklarde, att min tant skulle känna sig stolt och förtjust över att få göra deras bekantskap, ehuru jag måste tillstå, att jag icke var så alldeles säker på att de skulle komma så synnerligen väl överens. Som samtliga punkterna nu voro diskuterade, uttryckte jag min erkänsla i de varmaste ordalag, fattade först miss Clarissas och därefter miss Lavinias hand och förde dem var i sin tur till mina läppar.
Därpå steg miss Lavinia upp, bad Traddles ursäkta och uppmanade mig att följa med. Jag lydde, skälvande i hela kroppen, och fördes in i ett annat rum. Där fann jag min ljuva älskling, som stod bakom dörren med händerna för ögonen och dolde sitt lilla söta ansikte mot väggen, och Jip i tallriksvärmaren, med en handduk bunden omkring huvudet.
O vad hon var vacker i sin svarta dräkt och hur hon i början snyftade och grät och icke ville gå ifrån dörren! Huru ömma vi voro mot varandra, då hon äntligen kom fram, och vilket lyckligt tillstånd jag var uti, då vi togo Jip upp ur tallriksvärmaren och återgåvo honom åt ljuset och han uös häftigt och vi alla tre åter voro förenade!
»Nu, min lilla älskade Dora, är du min för evigt!»
»Ack, ack, jag vill inte!» ropade Dora.
»Är du inte min för evigt, Dora?»
»Ack jo, visst är jag det!» utbrast Dora. »Men jag är så rädd!»
»Rädd, min älskling!»
»Ja, jag kan inte med honom!» sade Dora. »Varför går han inte sin väg?»
