― 253 ―
»Spelar din Sofi på något instrument, Traddles?» frågade jag i mitt hjärtas stolthet.
»Hon spelar piano så pass mycket att hon kan undervisa sina små systrar», svarade Traddles.
»Sjunger hon?» frågade jag vidare.
»Ja, gamla visor för att uppmuntra de andra, då de äro nedslagna», sade Traddles. »Men det är inte efter konstens regler.»
»Sjunger hon inte till gitarr?» frågade jag.
»Nej, det gör hon visst inte.»
»Målar hon?»
»Nej, inte alls.»
Jag lovade Traddles, att han skulle få höra Dora sjunga och se några av hennes blomstermålningar, vilket han sade skola bli bra roligt, och så vandrade vi hemåt arm i arm och mycket glada och nöjda. Under vägen uppmuntrade jag honom att tala om Sofi, vilket han gjorde med en kärleksfull tillit till henne, som jag högligen beundrade. Med betydlig inre tillfredsställelse jämförde jag henne inom mig med Dora, men medgav likväl i tysthet, att hon tycktes vara en förträfflig flicka åt Traddles.
Min tant fick naturligtvis genast veta den lyckliga utgången av sammankomsten och allt vad som därunder hade sagts och gjorts. Hon gladde sig över att se mig så glad och lovade att oförtövat hälsa på Doras tanter. Men hon gick denna afton så länge fram och tillbaka på golvet medan jag skrev till Agnes, att jag började tro, att hon ämnade gå så där ända till morgonen.
Mitt brev till Agnes var varmt och tacksamt och underrättade henne om alla de goda följderna av att jag hade följt hennes råd. Hon svarade mig med omgående, och hennes brev var fullt av hopp, hjärtligt och glatt. Från detta ögonblick var hon ständigt vid glatt lynne.
Jag fick nu ännu mera att sköta än förut. Till följd av mina dagliga vandringar till Highgate låg Putney ett gott stycke bort, och jag ville naturligtvis gärna gå dit ut så ofta jag kunde. Som de föreslagna tedrickningarna voro alldeles omöjliga, utverkade jag av miss Lavinia
