― 264 ―
såg på med en välvillig beskyddaremin, som om vår lyckliga kärlek helt och hållet varit hennes verk, och vi voro fullkomligt belåtna med oss själva och med varandra.
Agnes' milda glättighet vann allas hjärtan. Hennes lugna deltagande för allt vad som var Dora kärt, det sätt varpå hon gjorde bekantskap med Jip (som genast besvarade hennes inviter), hennes skalkaktiga skämt, då Dora var för blyg för att intaga sin vanliga plats vid min sida, hennes blygsamma, otvungna behag, som framlockade en mängd små rodnande tecken till förtroende hos Dora, allt detta satte kronan på nöjet inom vår lilla krets.
»Jag är så glad över att ni håller av mig», sade Dora sedan vi druckit vårt te. »Jag trodde inte att ni skulle göra det, och nu behöver jag mer än någonsin bli avhållen, sedan Julia Mills har rest.»
Detta har jag, i förbigående sagt, glömt att omnämna. Miss Mills hade rest, och Dora och jag hade gått ombord på en stor ostindiefarare vid Gravesend för att taga farväl av henne, och vi hade fått syltad ingefära och guava och andra dylika läckerheter till frukost och lämnat miss Mills gråtande på en fällstol uppe på skansen, med en stor, ny dagbok under armen, i vilken hennes egna betraktelser vid åsynen av oceanen skulle förvaras under lås och nyckel.
Agnes sade, att hon fruktade att jag hade givit henne en dålig orlovssedel, men detta motsades med bestämdhet av Dora.
»Ack nej», sade hon och skakade sina lockar åt mig, »det var idel lovtal. Han har så höga tankar om ert omdöme, att jag var riktigt rädd för det.»
»Mitt goda omdöme kan inte öka hans ömhet för vissa personer som vi känna», sade Agnes med ett leende, »det är inte värt att fråga efter.»
»Jo, skänk mig det, om ni kan», sade Dora på sitt inställsamma sätt.
Vi gjorde oss lustiga över Doras behov att bli avhållen, och Dora sade, att jag var en gås och att hon inte alls tyckte om mig, och den korta aftonen flög bort på spin-
