― 265 ―
delvävsvingar. Tiden närmade sig, då vagnen skulle komma. Medan jag stod ensam vid kaminen, kom Dora smygande in för att giva mig den vanliga ljuva lilla kyssen innan jag gick.
»Tror du inte att jag möjligen kunnat bli bra mycket förståndigare, Doady, om jag för länge sedan hade haft henne till vän?» frågade Dora, medan hennes klara ögon strålade mycket klart och hennes lilla högra hand fingrade på en av knapparna i min rock.
»Min älskling, sådana dårskaper du talar!» sade jag.
»Tycker du att det är dårskaper?» genmälde Dora utan att se på mig. »Är du säker på det?»
»Naturligtvis är jag det.»
»Jag har glömt», fortfor Dora, ännu alltjämt fingrande på knappen, »på vad sätt Agnes är släkt med dig, du kära, stygga gosse.»
»Det är inte någon släktskap». svarade Jag, »men vi ha blivit uppfostrade tillsammans som syskon.»
»Det förvånar mig att du någonsin kunde bli kär i mig», sade Dora och började fingra på en ny knapp i min rock.
»Det kom sig kanske därav att jag inte kunde se dig utan att älska dig, Dora.»
»Men antag att du aldrig hade sett mig!» sade Dora och övergick till en annan knapp.
»Antag att vi aldrig hade blivit födda!» svarade jag muntert.
Jag undrade vad hon tänkte på, medan jag med tyst beundran betraktade den lilla fina hand, som arbetade sig upp för knapparna i min rock, det lockiga håret, som vilade mot mitt bröst, och de långa ögonhåren över hennes nedslagna ögon, vilka höjdes en smula medan de följde hennes lekande fingrar. Slutligen hade hon helt och hållet lyft upp sina ögon mot mina, och hon stod på tå för att, tankfullare än vanligt, giva mig den dyrbara lilla kyssen — en, två, tre gånger — varefter hon skyndade ut ur rummet.
Inom fem minuter därefter kommo de alla tillbaka, och Doras ovanliga tankfullhet var nu alldeles försvun-
