― 23 ―
»Nå, Daphne, gamle pojke, har du blivit stum?» sade Steerforth skrattande, i det han hjärtligt skakade min hand och därefter glatt slängde den ifrån sig. »Har jag överraskat dig vid ännu en fest, din sybarit? De där gökarna i Doctors’ Commons äro bestämt de muntraste i hela staden och taga alldeles loven av oss allvarsamma och stadiga Oxfordare.»
Hans klara blick flög livligt omkring rummet, i det han slog sig ned i soffan mitt emot mig, där mrs Micawber nyss hade suttit, och därpå rörde han omkring i elder till dess den brann med full låga.
»Jag blev i första ögonblicket så överraskad», sade jag, i det jag välkomnade honom med all den hjärtlighet jag kände, »att jag knappast kunde få fram ett ord för att hälsa dig med, Steerforth.»
»Ja, åsynen av mig är god för klena ögon, som skottarna säga», svarade Steerforth, »och så är även åsynen av dig, Daphne, i full blom. Hur mår du, min backanaliske vän?»
»Jo, mycket bra», sade jag, »och jag är inte alls backanalisk i afton, ehuru jag medger att jag även nu haft tre vänner hos mig.»
»Vilka jag mötte allesammans nere på gatan, talande högt ditt lov», genmälde Steerforth. »Vem är vår vän med de trånga pantalongerna?»
Jag gav honom den bästa föreställning jag i få ord kunde giva honom om mr Micawber, och han skrattade hjärtligt åt mitt svaga porträtt av denne herre och sade, att han var en person vars bekantskap var värd att göra, och att han skulle göra den.
»Men vem tror du väl att vår andre vän är?» sade jag i min tur.
»Det vete Gud», sade Steerforth. »Väl inte en tråkmåns, vill jag hoppas? Det föreföll mig som om han hade ett visst tycke av det.»
»Traddles!» svarade jag triumferande.
»Vad är det för en?» frågade Steerforth på sitt likgiltiga sätt.
