― 271 ―
»Jag trodde en tid, att ni önskade få Maldon ut ur landet för att åstadkomma en önskvärd skilsmässa.»
»Nej, nej, nej!» svarade doktorn. »Det var för att göra Annie en glädje, för att skaffa hennes barndomsvän er utkomst. Inte för något annat.»
»Jag märkte det sedan», sade mr Wickfield. »Jag kunde inte tvivla därpå, då ni sade det. Men jag trodde — jag besvär er att komma ihåg det där inskränkta uppfattningssättet, som varit min skötesynd — att i ett fall där det var en så stor skillnad i ålder…»
»Se detta är det rätta sättet att framställa saken på, master Copperfield!» sade Uriah med ett inställsamt, vidrigt medlidande.
»…kunde möjligen en så ung och intagande dam, hur uppriktig hennes aktning för er än må vara, endast av världsliga bevekelsegrunder ha låtit bestämma sig att träda i äktenskap med er. Jag fäste intet avseende vid de otaliga känslor och omständigheter, som allesammans torde ha syftat till det bästa. För Guds skull, kom ihåg detta!»
»Hur välvilligt han framställer det!» sade Uriah och skakade på huvudet.
»Jag betraktade henne ständigt från en enda synpunkt», sade mr Wickfield; »med vid allt som är er kärt, min gamle vän, besvär jag er att besinna vilken det var. Som jag nu inte kan undgå det, måste jag tillstå…»
»Ja, det finns ingen annan utväg, mr Wickfield, nu då det kommit så långt», sade Uriah.
»Måste jag tillstå», fortfor mr Wickfield och såg hjälplöst och förvirrat på sin kompanjon, »att jag misstänkte henne och att jag stundom, om jag ska säga hela sanningen, inte tyckte om att Agnes stod på en så förtrolig fot med henne, då jag såg vad jag såg eller i min sjukliga fantasi inbillade mig se. Men jag har aldrig nämnt detta för någon människa och aldrig velat att någon skulle få veta det. Och ehuru det är förfärligt för er att höra», sade mr Wickfield djupt förkrossad, »skulle ni likväl hysa medlidande med mig, om ni visste huru förfärligt det är för mig att säga det.»
