― 277 ―
»Och likväl har jag alltid tyckt om er, Copperfield», sade han.
Jag bevärdigade honom icke med något svar, men i det jag tog min hatt och skulle till att gå för att söka mitt nattkvarter, ställde han sig mellan mig och dörren.
»Copperfield», sade han, »det måste vara två till att tvista. Jag vill inte vara den ena.»
»Drag för fan i våld!» sade jag.
»Säg inte så! Jag vet att ni sedan kommer att ångra det. Hur kan ni sänka er så djupt som att visa ett så elakt lynne? Men jag förlåter er.»
»Ni förlåta mig!» upprepade jag föraktfullt.
»Ja, det gör jag, och ni kan inte undgå det», svarade Uriah. »Att tänka sig att ni kunde anfalla mig, som ständigt visat mig som er vän! Men det kan inte uppstå någon tvist, där det inte finns två parter, och jag vill inte tvista med er. Jag vill vara er vän i trots av er själv. Och nu vet ni vad ni har att vänta.»
Nödvändigheten uti att föra detta samtal (som av honom fördes mycket långsamt, av mig däremot mycket häftigt) uti en dämpad ton, för att icke störa huset på en opassande tid, tjänade icke till att mildra min stämning, ehuru min vrede började svalna. I det jag endast yttrade, att jag icke väntade mig annat av honom, än vad jag alltid hade väntat och varuti jag ännu aldrig hade blivit gäckad, öppnade jag dörren emot honom, som om han varit en stor valnöt, som blivit ditlagd för att knäckas, och gick ut ur huset. Men han sov icke heller där i huset, utan i sin mors bostad, och innan jag hade gått många hundra steg hann han upp mig.
»Ni vet, Copperfield», sade han mig i örat (jag vände icke på huvudet), »att ni är i en alldeles falsk ställning»; ― vilket jag kände vara sant och som följaktligen endast gjorde mig ännu mera förtretad — »ni kan inte berömma er av vad ni gjort, och min förlåtelse kan ni inte undvika. Jag ämnar inte tala om det för mor eller för någon levande varelse. Jag har fast beslutit att förlåta er. Men det förvånar mig, att ni kunde lyfta er hand mot en person, som ni vet vara så ödmjuk.»
