― 279 ―
nesvärda uttrycket i sitt ansikte. Efteråt såg jag henne stundom resa sig upp med ögonen fulla av tårar och gå ut ur rummet. Så småningom föll en dyster skugga över hennes skönhet och tilltog med varje dag. Mrs Markleham var nu en ständig medlem av familjen, men hon bara pratade och pratade och såg ingenting.
Allteftersom denna förändring försiggick med Annie, som förr hade varit liksom en solstråle i doktorns hus, blev han själv äldre till utseendet och allvarligare, men blidheten i hans sinne, den stilla vänligheten i hans väsen och hans kärleksfulla omsorg om henne ökades, såframt de kunde ökas. Jag såg honom en gång tidigt om morgonen på hennes födelsedag, då hon kom in för att sätta sig vid fönstret medan vi arbetade (vilket hon alltid hade gjort, men nu började göra med ett skyggt och osäkert uttryck, som jag fann högst rörande), fatta hennes panna mellan sina händer, kyssa den och hastigt gå bort, alltför upprörd för att stanna kvar. Jag såg henne stå som en bildstod, där han hade lämnat henne och därefter böja ned huvudet, knäppa ihop händerna och gråta, jag kan icke säga vilka bittra tårar.
Efter denna tilldragelse förekom det mig stundom som om hon ämnade tilltala mig, då vi händelsevis voro allena, men bon yttrade aldrig ett ord. Doktorn hade alltid något nytt förslag till hennes förströelse utomhus i sällskap med hennes mor, och mrs Markleham, som tyckte mycket om nöjen och mycket lätt blev missbelåten med allt annat, gick med stor beredvillighet in på dessa förslag och utbredde sig i ljudliga lovtal, medan Annie själv, håglös och nedslagen, endast gick dit man förde henne och icke tycktes intressera sig för någonting.
Jag visste icke vad jag skulle tro, och min tant, som vid åtskilliga tillfällen i sin ovisshet måste ha tillryggalagt över hundra mil, visste det lika litet. Men det märkvärdigaste av alltsammans var, att den enda verkliga tröst, som banade sig väg till denna familjesorgs hemliga region, trängde sig fram i mr Dicks person.
Vad han tänkte om saken eller vad han hade observeat, det kan jag lika litet förklara som han själv skulle
