― 25 ―
»Nej», svarade han, »det var bara en liten utflykt på en vecka eller så vid pass.»
»Och hur må de allesammans? Lilla Emili är naturligtvis inte gift än?»
»Nej, inte ännu, men jag tror att hon kommer att bli det om så eller så många veckor, månader eller annat. Jag såg inte mycket till dem. Apropå», sade han, lade ifrån sig kniv och gaffel, vilka han hade använt med stor flit, och började att leta i sina fickor. »Jag har ett brev till dig.»
»Från vem då?»
»Jo, från din gamla barnpiga», svarade han, i det han tog upp åtskilliga papper ur sin bröstficka. ’J. Steerforth, esquire, debet, Williga Hågen’; nej, det där är det inte, men tålamod bara, så få vi nog rätt på det. Gamle vad-heter-han-nu-igen är illa däran, och jag tror att det handlar om honom.»
»Barkis, menar du?»
»Ja», sade han, i det han ännu alltjämt letade i sina fickor och tittade igenom deras innehåll. »Jag fruktar att det är i det närmaste slut med stackars Barkis. Jag såg en liten apotekare där — doktor eller vad han är — densamme som bragte ers nåd fram till världen, och han talade mäkta lärt med mig om denna kasus, och summan av alltsammans var, att formannen med rask fart körde sin sista fora. — Stick din hand i bröstfickan på min överrock där borta, så tror jag att du ska finna brevet. Ligger det där?»
»Här är det!» sade jag.
»Det är bra.»
Det var från Peggotty, något mindre läsligt än vanligt och kort. Det underrättade mig om hennes mans hopplösa tillstånd och häntydde på att han blivit »ännu litet mera mån om styvern» än förut och följaktligen mera svår att sköta till hans egen bekvämlighet. Det nämnde ingenting om hennes trötthet och vaka och berömde honom högligen. Det var skrivet med en enkel och okonstlad fromhet, vilken jag visste vara äkta, och
