― 290 ―
Vacker? Jo, del skulle jag tro!
»Och är du säker på att du håller mycket av mig?» säger Dora.
Detta ämne är fullt av en sådan fara för hatten, att miss Lavinia uppger ett nytt litet rop och ber mig komma ihåg, att Dora endast får ses, men alls icke vidröras. Och så står Dora där ett par minuter i ett förtjusande tillstånd av blyghet och förvirring för att låta beundra sig, och därefter rycker hon av sig hatten — hon ser så naturlig ut då hon icke har den på sig! — och springer ut med den i handen och kommer dansande in igen i sin vardagsklänning och frågar Jip, om jag fått en liten vacker hustru och om han vill förlåta henne för att hon går och gifter sig, och lägger sig därefter ned på sina knän för att för sista gången som flicka låta honom stå på bakbenen ovanpå kokboken.
Jag går, klentrognare än någonsin, hem till ett logis, som jag hyrt i närheten, och stiger upp mycket tidigt på morgonen för att fara till Highgate och hämta min tant.
Jag har aldrig sett min tant i en sådan ståt. Hon är klädd i lavendelblått siden och har en vit hatt och är riktigt förvånande. Janet har klätt henne och har infunnit sig för att beskåda mig. Peggotty är färdig att gå till kyrkan, där hon från läktaren ämnar åse ceremonien. Mr Dick, som skall giva mig bruden vid altaret, har låtit bränna sitt hår. Traddles, vilken jag enligt avtal har hämtat vid tullbommen, framställer en bländande blandning av gräddfärg och ljusblått, och både han och mr Dick göra ett intryck som om de vore idel handskar.
Visserligen ser jag allt detta, eftersom jag vet att det förhåller sig så; men jag är alldeles förbryllad och tycker mig icke se någonting. Lika litet tror jag på någonting. Och likväl är, medan vi åka framåt i en öppen vagn, detta underbara bröllop tillräckligt verkligt för att fylla mig med ett slags förvånat medlidande med de olyckliga människor, som icke ha någon del däruti, utan sopa sina butiker och gå till sina dagliga göromål.
