SJUTTONDE KAPITLET.
Vårt hushåll.
De var ett egendomligt sakernas tillstånd, då jag, sedan smekmånaden gått förbi och brudtärnorna rest hem, fann mig sitta i mitt eget lilla hem tillsammans med Dora, så att säga alldeles sysslolös i fråga om den förtjusande gamla sysselsättningen att kurtisera.
Det tycktes mig vara någonting så utomordentligt att ständigt ha Dora hos mig. Det låg någonting så oförklarligt uti att icke behöva gå ut för att få se henne, att icke ha någon anledning att pina och plåga mig själv för hennes skull, att icke behöva skriva till henne eller uppgöra planer och uttänka tillfällen att få vara tillsammans med henne. Då jag stundom om aftonen slog upp ögonen från mitt skriveri och såg henne sitta mitt emot mig, kunde jag lägga mig tillbaka i min länstol och tänka på hur underligt det var att vi, såsom något som fölle av sig självt och icke rörde någon annan, sutto här allena med varandra; att all vår förlovningstids romantik var lagd på hyllan för att rosta och höljas med damm samt att vi hädanefter icke behövde behaga någon annan än varandra hela livet igenom.
Då någon långvarig diskussion förekom i underhuset och jag måste stanna länge ute, förekom det mig, då jag gick hem, så underligt att tänka att Dora var hemma. Det var i början så besynnerligt då hon smög sig ned till mig för att språka med mig medan jag intog min kvällsvard; det var någonting så sällsamt att med visshet veta att hon lade upp sitt hår i papiljotter och en rent av förvånande händelse att se henne göra det!
Jag betvivlar att ett par unga fåglar kunde ha förstått sig mindre på att sköta ett hushåll, än jag och min
