Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/304

Den här sidan har korrekturlästs

― 300 ―

agg, att jag var riktigt olycklig. Jag kände mig som en mördare och förföljdes av en dunkel känsla av att jag hade begått en svår synd.

Klockan var två eller tre på natten, då jag kom hem. Min tant var hos oss och satt uppe och väntade på mig.

»Har någonting hänt, tant?» frågade jag förskräckt.

»Nej bevars, kära Trot!» sade hon. »Sitt ned. Liten Blomma har varit litet nedslagen, och jag har hållit henne sällskap. Det är alltsammans.»

Jag lutade huvudet mot handen och kände mig mera sorgsen och bedrövad, medan jag satt och stirrade in i kaminen, än jag skulle ha ansett möjligt så kort efter uppfyllandet av mina käraste förhoppningar. Medan jag satt så och tänkte, mötte händelsevis mina ögon min tants, som vilade på mitt ansikte. Det låg ett sorgset uttryck i dem, men detta försvann ögonblickligen.

»Jag försäkrar, tant», sade jag, »att jag hela kvällen varit riktigt olycklig vid tanken på att Dora var det, men jag hade ingen annan avsikt än att tala ömt och kärleksfullt med henne om vårt hushåll.»

Min tant nickade uppmuntrande och sade:

»Du måste ha tålamod, Trot.»

»Naturligtvis. Himlen vet, att det inte är min avsikt att vara oresonlig, tant!»

»Nej, nej», svarade min tant, »men Liten Blomma är en mycket ömtålig liten blomma, och vinden måste handskas varligt med henne.»

Jag tackade i mitt hjärta min goda tant för hennes ömhet mot min hustru, och jag är övertygad att hon visste det.

»Tror du inte, tant», sade jag, sedan jag åter hade stirrat en stund in i elden, »att du då och då skulle kunna ge Dora några goda råd till vårt gemensamma bästa?»

»Trot», svarade min tant med en viss sinnesrörelse, »det får du inte be mig om.»

Hennes ton var så allvarlig, att jag såg upp helt förvånad.

»Jag ser tillbaka på mitt förflutna liv, barn», sade min tant, »och tänker på några, som nu vila i sina gra-