― 301 ―
var och med vilka jag hade kunnat leva på bättre fot. Om jag strängt bedömt andras misstag i äktenskap, så kommer sig kanske detta av att jag haft bittra skäl att strängt bedöma mitt eget. Men detta vilja vi lämna åt glömskan. Jag har i många Herrans år varit en tråkig, bråkig och besynnerlig varelse. Jag är det ännu och ska alltid bli det. Men du och jag ha gjort varandra litet gott — åtminstone har du gjort mig gott, och jag vill inte all någon oenighet ska uppstå oss emellan.»
»Oenighet mellan oss!» utbrast jag.
»Barn, barn!» sade min tant och slätade sin klänning, »ingen profet skulle kunna förutsäga bur snart detta kunde ske, eller hur olycklig jag kunde göra vår lilla blommna, om jag blandade mig i någonting. Jag vill att vår älskling ska hålla av mig och vara glad som en fjäril. Kom ihåg ditt eget hem under det där andra äktenskapet och gör aldrig henne eller mig den oförrätt på vilken du nyss syftade.»
Jag insåg genast att min tant hade rätt och fattade hela vidden av hennes ädelmodiga känsla för min älskade hustru.
»Det här är ju bara i början, Trot», fortfor hon, »och Rom byggdes inte på en dag eller ett år. Du har gjort ditt eget fria val» — jag tyckte att ett moln för ett ögonblick gick över hennes ansikte — »och du har valt en mycket söt och öm varelse. Det är din plikt och även din glädje — det vet jag — tro inte att jag håller någon föreläsning för dig — att bedöma henne, liksom du valde henne, efter de egenskaper hon har och inte efter dem som hon möjligen inte har. De senare bör du utveckla hos henne, om du kan. Och kan du det inte, barn» — här gned min tant sig på näsan — »så måste du vänja dig vid att undvara dem. Men kom ihåg, min vän, att er framtid beror på er själva. Ingen kan hjälpa er; ingen kan skapa den, utom ni själva. Sådant är äktenskapet, Trot, och Gud välsigne er båda, så visst som ni i detta äro som ett par barn i villande skog.»
Min tant sade detta i en munter ton och gav mig en kyss såsom bekräftelse på välsignelsen.
