― 305 ―
bestämda plats, med undantag av Jips pagod, som oföränderligen spärrade huvudpassagen. Vid ifrågravarande tillfälle var Traddles till den grad blockerad av pagoden och gitarrfodralet och Doras blomstermålning och mitt skrivbord, att jag hyste grundade tvivelsmål rörande möjligheten av att han skulle kunna begagna kniv och gaffel, men med sin vanliga godmodighet försäkrade han: »Oceaner av plats, Copperfield! Oceaner, det försäkrar jag!»
Det var ännu en sak, som jag kunde ha önskat, och det var, att Jip aldrig hade blivit uppmuntrad till att promenera på duken medan vi åto. Jag började finna det något oordentligt att han alls skulle befinna sig där, även om han icke hade haft för vana att sätta fötterna i saltet eller det smälta smöret. Denna gång tycktes han tro, att han hade kommit dit enkom för att hålla Traddles på mattan och skällde på min gamle vän och gjorde täta anfall mot hans tallrik med en så oförskräckt ihärdighet, att han kunde sägas ha lagt beslag på hela konversationen.
Som jag emellertid visste hur ömhjärtad min söta Dora var och hur nära hon skulle taga sig den allra ringaste missaktning mot hennes gunstling, låtsade jag som om jag icke märkte någonting. Av samma skäl yttrade jag icke heller ett ord om de på golvet skärmytslande tallrikarna, eller om det mindre städade utseendet hos bordställen, som voro sneda och vinda och sågo ut som om de hade tagit sig ett rus, eller om att Traddles ännu ytterligare blockerades av kringvandrande saladjärer och skålar. Då jag betraktade den framför mig stående fårsteken, innan jag skar den, kunde jag icke låta bli att i tysthet undra över hur det kom sig att våra stekar alltid hade en så besynnerlig form, och om vår slaktare ständigt köpte alla de vanskapliga får som kommo till världen, men jag behöll dessa funderingar för mig själv.
»Vad har du på det där fatet, min söta vän?» sade jag till Dora.
Jag kunde inte begripa varför Dora hade gjort en hel
20.— David Copperfield. II.
